Jag sitter och läser igenom gamla texter och dikter, jag blir rädd för mig själv när jag läser det. Jag har verkligen känt och känner så. Nu förstår jag varför jag aldrig låtit någon läst det.

Har varit min flykt att få skriva. Har varit skönt att få ut alla tankar och känslor som jag inte kan prata om på något sätt.

Idag frågade Mamma mig "mår du inte bra?"  Jag svarade att jag mådde bra, Jag tänkte inte ens efter innan jag svarade för den där vanan att jag inte vill såra någon finns kvar. Vad gör man?

Jag står här och försöker ta mig fram genom livet men varje andetag gör ont och det känns som jag givit upp. 

Någon annan som varit med om samma som skulle vilja dela med sig av sina erfarenheter? Tveka inte! skriv en rad eller två.

Låt det bli bra. Snälla.

Tänkte dra mig ut en stund om en liten stund men det verkar mulna på så vi får se hur det blir.  Har varit sjuk nu i flera dagar men det känns bättre idag, bara den jävla hostan som inte vill ge sig.

Ikväll blir det auktion med Mamma och Veronica.

Måste ju även plocka ihop lite mer saker till loppisen vi ska ha på Söndag.

Förövrigt så känns allt väldigt tungt just nu. Bara att ta sig ut ifrån lägenheten känns jobbigt.