Sjukt jobbig natt inatt. Men jag hoppas den här dagen blir bättre. Nu snart ska jag iväg på ett möte sen ska jag ut och gå hade jag tänkt. Gå ända tills benen inte bär längre.

Tankarna måste försvinna!!

Så idag blir det möte,promenad sen låser jag in mig och låtsas att jag inte finns.

Livet känns så jävla svårt. Går inte en dag nu utan att jag vill skada mig så mycket att det skulle vara sista gången.

Jag hatar att jag varje dag funderar på om det här ska vara den sista.

Jag är så jävla svag och så jävla feg att jag inte ens vågar ta det där sista steget. Varför gör jag det inte?!

varför sitter jag bara och funderar på massa vägar här ifrån men jag tar aldrig tag i det? Varför kan jag inte bara somna och aldrig mer vakna.

Jag vill så gärna göra så mycket ogjort, jag ångrar så många saker som jag gjort.

Jag blir arg på mig själv som blir så beroende av människor för att hålla mig själv uppe. EGOISTISK.

Känner mig sjukt jobbig och idag har jag knappt velat höra av mig till någon för jag känner själv att jag är jobbig. Att jag bara pratar om mig själv och aldrig bryr mig om någon annan.

Jag vill bara skrika till dig vad mycket jag behöver dig!!!Jag önskar du bara släppte allt för att krama mig tills allt är bra igen.

Jag vill bara skrika efter hjälp men jag kan inte.

Jag vågar inte känna efter. vad har jag gjort? Att jag skulle behöva göra det här för att vakna upp och inse vad jag egentligen har. Det är nu såhär efter jag verkligen ångrar mig men allt kommer bli bra. Jag hoppas det i alla fall.

Livet tar såna snabba vändningar ibland, så snabba att jag själv inte hinner med att förstå vad som händer.

Till alla som jag har nära, jag älskar er! Önskar jag hade sagt så mycket till folk som haft stor del av mitt liv men nu är det försent. Nu har det ingen betydelse för allt är redan förstört. Idag har jag sårat så många människor pga min idioti men jag biter ihop och reser mig upp igen. Jag klarar väl det här?

Jag slutade andas för några sekunder, försökte känna efter hur jag egentligen mår.
Hur mår jag? Vad händer? Vad vill jag?
Livet tar såna snabba vändningar! Jag förstår inte själv vad som har hänt,vad jag har utsatt mig för eller
vad jag egentligen vill.
Varför försöker jag ens att få ur mig mina känslor när jag vet att det inte kommer gå?
Kanske för att bägaren håller på att rinna över och jag vet inte själv vad länge mer jag kommer
orka att kämpa mig igenom det här eller om jag ens kommer orka att börja.
Jag låtsas att allt är bra. Frågar någon hur jag mår så svarar jag alltid jag alltid att det är bra
utan att ens känna efter om det verkligen är det.
Jag börjar komma in i mina gamla vanor igen vilket skrämmer mig lite, vad långt ska det gå den här gången?
Kommer jag klara att ta mig ut den där onda spiralen som jag satt mig i?
Kommer det där mörkret och all ångest,tårar och tankar som jag försökt gömma
längst inne någonstans där inte ens jag skulle hitta det igen.
Dum som jag är.
Det ligger och gnager på mig innifrån och ut och egentligen vill jag bara skrika ut allt som jag känner.
Jag vill skrika till hela världen vad jag hatar mig själv, vad mycket fel jag alltid tycker att jag gör.
Jag skulle vilja förklara för alla men jag kan inte sätta ord på hur jag känner.
VARFÖR KAN JAG INTE DET?
Varför kan jag inte bara släppa den där spärren som jag har och låta allt komma ut?
Det har gått alldels för långt och jag drar åt mig så mycket problem som jag bara kan för
att slippa ta tag i mina egna, tänker alltid att jag kan ta mitt eget sen.
För det är så jag känner, att jag inte är lika viktig som andra.
Jag saknar den där tiden då allt var så bra! Inga problem existerade och jag mådde bra.

Nu när jag tänker efter och läst igenom texten så vet jag inte ens vart jag vill komma med det här.
Varför skriver jag ens?!

Herinases, Jag klarar inte det här utan dig. Försvinn itnte ifrån mig!