Jag slutade andas för några sekunder, försökte känna efter hur jag egentligen mår.
Hur mår jag? Vad händer? Vad vill jag?
Livet tar såna snabba vändningar! Jag förstår inte själv vad som har hänt,vad jag har utsatt mig för eller
vad jag egentligen vill.
Varför försöker jag ens att få ur mig mina känslor när jag vet att det inte kommer gå?
Kanske för att bägaren håller på att rinna över och jag vet inte själv vad länge mer jag kommer
orka att kämpa mig igenom det här eller om jag ens kommer orka att börja.
Jag låtsas att allt är bra. Frågar någon hur jag mår så svarar jag alltid jag alltid att det är bra
utan att ens känna efter om det verkligen är det.
Jag börjar komma in i mina gamla vanor igen vilket skrämmer mig lite, vad långt ska det gå den här gången?
Kommer jag klara att ta mig ut den där onda spiralen som jag satt mig i?
Kommer det där mörkret och all ångest,tårar och tankar som jag försökt gömma
längst inne någonstans där inte ens jag skulle hitta det igen.
Dum som jag är.
Det ligger och gnager på mig innifrån och ut och egentligen vill jag bara skrika ut allt som jag känner.
Jag vill skrika till hela världen vad jag hatar mig själv, vad mycket fel jag alltid tycker att jag gör.
Jag skulle vilja förklara för alla men jag kan inte sätta ord på hur jag känner.
VARFÖR KAN JAG INTE DET?
Varför kan jag inte bara släppa den där spärren som jag har och låta allt komma ut?
Det har gått alldels för långt och jag drar åt mig så mycket problem som jag bara kan för
att slippa ta tag i mina egna, tänker alltid att jag kan ta mitt eget sen.
För det är så jag känner, att jag inte är lika viktig som andra.
Jag saknar den där tiden då allt var så bra! Inga problem existerade och jag mådde bra.

Nu när jag tänker efter och läst igenom texten så vet jag inte ens vart jag vill komma med det här.
Varför skriver jag ens?!

Herinases, Jag klarar inte det här utan dig. Försvinn itnte ifrån mig!